http://www.jobb-liv.se/jobblivbloggen/ Senaste nytt från jobb&livbloggen sv http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#55 Eva fick oss att känna oss som fullfjädrade fotomodeller genom sin proffsighet och sitt sätt att fånga ens intresse.
Mycket trevligt.


Vi hade vår omtalade workshop den andra Mars och det blev en lyckad kväll.
Deltagarna var nöjda och belåtna och alla var överens om att det som förmedlats både var matnyttigt och intressant.
Men, så har vi ju även fantastiska medarbetare och föreläsare som är proffs inom sina branscher.
Då kan det väl inte bli annat än bra, eller hur?!

I skrivande stund håller jag på att fundera ut ett passande datum för den Temakväll med mingel som vi bestämt att vi ska ha.
Detta kommer vara ett utmärkt tillfälle för folk att nätverka och skaffa nya kontakter, vilket man aldrig kan ha för många av.

Jag ska själv skaffa mig några fler imorgon då jag representerar jobb&liv-akademin på Helsingborgsminglet.
Jag var även närvarande på Malmöminglet som hölls på konserthuset för ca en månad sedan och detta var en framgångsrik förmiddag där många kontakter knöts.

Kanske ses vi i Helsingborg imorgon?!
Håll utkik efter jobb&liv-akademin och passa på att ta reda på lite mer om oss.

Ha en riktigt skön tisdag.



]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#55 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#54 Och visst tycks det vara så att allt fler av de yngre generationerna väljer att inte tillhöra något fackförbund.

Varför är det så?
Många är inte heller insatta i vad facket står för och varför.


1 Mars 2008. | HRF är i kris efter att ha tappat en femtedel av alla medlemmarna på ett år. Malin, Ulrica och Tommy berättar om varför de står utanför facket, och vad som skulle få dem att gå med.


Malin Raita, 20, gick hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet. Hon kan inte minnas att facket nämndes en enda gång. När hon började jobba hörde hon arbetskamraterna prata om Hotell- och restaurangfacket. Då försökte hon ta reda på varför man skulle vara medlem med fick inget övertygande svar.
- Fackförbund för mig låter som något som kostar pengar för något man inte får, säger Malin Raita. Sedan hon slutade skolan har hon jobbat som servitris på Stockholm Fisk. Det är en tidsbegränsad anställning, men att hon skulle bli arbetslös är inget hon går runt och tänker på. Inte heller att hon skulle vara oschyst behandlad av sin arbetsgivare.
- Nej, inte alls! Jobb är lätt att få, och skulle det vara något konstigt på jobbet skulle jag först prata med kollegorna och sedan gå till chefen, säger Malin.
- Dessutom har jag aldrig träffat någon från facket eller hört talas om någon som fått hjälp därifrån. Inte långt från Stockholm Fisk ligger systerföretaget Skybar. Där jobbar Ulrica Bjurström, 25, som inte heller någonsin varit med i facket. Hon möttes däremot av skeptiska blickar och kommentarer av sina kollegor. Nästan alla på hennes arbetsplats var fackanslutna, och hon kände sig ifrågasatt för att hon inte ville bli medlem i Hotell- och restaurangfacket.
- Mina kollegor är lite äldre. När de gick med för tio, femton år sedan var det som att facket var något självklart. Men nu börjar också de vackla och pratar om nyttan med medlemskapet. Jag har hört många som vill lämna och bara vara med i a-kassan.
- Jag vet helt enkelt inte vad det är med facket som är bra för just mig! När Ulrica jobbade utomlands fick hon en känsla av att där skulle hon kunna komma att behöva ett fackförbund. Där var känslan lite mer som den hennes föräldrar pratat om: Man måste hålla ihop, annars blir man utnyttjad.
- När min pappa var ung var han tvungen att vara med i facket för att få jobb. Att vara svartfot var inget som stod högt i kurs på den tiden. Och det är det som är grejen: det låter ålderdomligt med fackförbund. Det känns inte Sverige 2008.
- Jag har det så bra på jobbet. Och blir jag arbetslös, så hittar jag snabbt ett nytt jobb! Ulrica Bjurström tycker att facket måste visa vad de går för, till exempel i lönerörelser. Även om HRF fick upp lönerna procentuellt sett mest av alla fackförbund i senaste avtalsrörelsen, är hon inte nöjd. Jämfört med andra branscher är restauranglönerna fortfarande mycket låga.
- Vi har verkligen inte de bästa lönerna, och facket har inte på allvar visat att de kan slåss för att lönerna ska bli bättre!

Tommy »Thore« Olsson, 41, instämmer. Han är barchef på Stockholm Fisk och gick med i Hotell- och restaurangfacket i början av 1990-talet. Då var Sverige i ekonomisk gungning med finanskris och osäker framtid.
- Då skulle alla vara med i facket, det var liksom självklart. Facket var något att luta sig mot. Och det gjorde jag ett par år senare när vi inte fick ut våra ob-tillägg. Jag ringde facket fem, sex gånger, men ingen gjorde något. Jag hade verkligen förväntat mig att något skulle hända. Thore - som han kallas, eftersom han är lik Thore Skogman - har till skillnad från sina yngre, kvinnliga kollegor träffat folk från Hotell- och restaurangfacket. Han har dessutom gått en facklig grundkurs en helg.
- Det var av eget intresse, men jag kände mig inte lockad att fortsätta. Däremot har jag all respekt för dem som lämnar golvet och gör karriär i facket. Thore tror att det är farligt att stanna för länge på ett förtroendeuppdrag, att man tappar kontakten med verkligheten.
- Till exempel när det gäller scheman. Det är omöjligt att göra scheman efter fackets krav på arbetstider, det är en helt byråkratisk modell skapad från skrivbordet och inte från verksamheten.

Thore Olsson lämnade facket för knappt tio år sedan, mycket på grund av det låga ob-tillägget. Att en som säljer korv på Seven Eleven en lördagskväll har 100 procent i ob medan den som serverar à la cartemat får 15 kronor extra efter klockan åtta är svårt att smälta, tycker han.
- Samma sak med momssatserna, att de är olika på Seven Eleven och på restauranger. Och att Skatteverket hoppar på näringar som krog, frisör och taxi andas smygrasism. Konst, hantverk och trädgård då? Sysslar inte de med svarta inkomster? Facket borde verka för rättvisa på sådana fronter också. Thore efterlyser en röd tråd i den fackliga verksamheten och framhåller hela tiden vilken fantastisk bransch det är att jobba i samtidigt som det är ett riktigt slitgöra. Han tycker inte att facket bara är dåligt, men han skulle själv, om han var facklig medlem, ha svårt att argumentera för att fler skulle gå med. Och något medlemskap är inte aktuellt för honom själv.
- Det finns inget som skulle få mig att gå med i Hotell- och restaurangfacket igen! Det skulle vara att det blir obligatoriskt, så som Sven Otto Littorin förespråkade men som inte verkar bli av. Eller att facket lyckas prestera något bra, typ högre ob-tillägg. Slut
Anställda i branschen

Hotell- och restaurangbranschen sysselsatte under 2006 mellan 90 000 och 100 000 anställda.

Under 2007 ökade antalet anställningar med 13 procent.

Hotell- och restaurangfacket förlorade 18,9 procent av medlemskåren under 2007 och hade vid årsskiftet 46 043 medlemmar.

Källa: SCB, SHR, HRF
8 tips till facket

Malin, Ulrica och Tommy om vad som skulle göra facket intressant för dem. Sänk kostnaden rejält! Det är alldeles för dyrt att vara medlem.

1. Gör en vettig informationsbroschyr. Där kan facket berätta vad det står för, vart pengarna går och vad man får ut av det.
2. Facket ska kunna lämna garanti på att man får hjälp när man behöver det.
3. Tidsbegränsade anställningar för fackligt aktiva. Ingen kan brinna för evigt.
4. Bryt upp facket i smådelar. Då kan det bli mer specificerat för varje yrkesgrupp.
5. Visa konkreta resultat. Få upp ob-tillägget till Handels nivåer!
6. Visa er på arbetsplatserna.
7. Var inte anonyma och tysta.
8. Välj era strider! Bråka inte med en liten salladsbar samtidigt som ni accepterar ett uruselt ob-tillägg.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#54 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#53 Den andra mars, 2/3, så har vi årets första workshop.
I och med detta så råder nu full planering för att få kvällen att bli minnesvärd och till belåtenhet.

Kvällen kommer vara uppdelad i tre olika workshops och detta för att ni ska största möjliga behållning av dem.

17.45 slår vi upp dörrarna och 18.00 kör vi igång.
Varje workshop kommer ta ca 20 minuter (cirkulation kommer ske därefter för att ni ska få deltaga i alla, så klart).

Då allt är klart så bjuder vi på tilltugg och mingel.
Detta är ett ypperligt tillfälle för er att ställa eventuella frågor och för att få veta ytterligare lite till.

Väljer man att signa sig på plats så deltar man även i en utlottning där fina priser kan erhållas.
Går det att motstå?!
Inte då.

Nu kanske ni funderar på hur man går tillväga för att anmäla sig till denna kväll som garanterat kommer bidra med nya kunskaper och tankar.
Jo, ni mailar mig, Veronica, med namn och nummer.
Min mailadress är veronica@jobb-liv.se.
Ni kan och får givetvis även ringa mig och då är mitt telefonnummer 0768-826707

Det som krävs vid anmälan är att en avgift på 199 kr betalas in till jobb&liv.
MEN, (japp, det finns alltid ett men) det fina här är att om ni tipsar oss om fem personer som vi kan kontakta så får ni tillbaka era inbetalda pengar.
Det enda vi vill ha då är namn, nummer och mailadress till fem personer som kan tänkas vara intresserade av att komma på en av våra kommande workshops.
Inte så jobbigt eller hur?!
En fantastisk deal tycker jag!

Så, vad har du att förlora på detta? - Ingenting alls.
Vad har du att vinna på att närvara? - Mycket!

Tänk på att det är begränsat med platser så anmäl nu för att vara säker på att få en plats.


Nu ska jag sluta babbla på om detta och istället fundera lite på om jag kommer kunna ta mig från kontoret idag...
Det är massor med snö och vägarna är isbanor.
Tänk, jag blir kanske fast här inatt?!
Bäst att kolla in hur det står till med bussar och tåg.

Jag tackar för att ni tagit er tid för mitt svamlande(?).

Må väl och kör försiktigt om ni måste ge er ut idag.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#53 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#52
Veronica Ermanbriks heter jag och jag har precis börjat jobba på jobb&liv, vilket känns jättekul!
Så vem är då jag?
Ja, jag är en tjej på 25 år med ett förflutet som säljare och därefter försäljningschef.
Och nu är jag här som projektledare och er personliga kontakt.
Och jag ser fram emot att hjälpa er och svara på frågor och vara till tjänst.

För tillfället håller jag på att planera inför kommande workshop som vi ska ha inom kort.
Jag återkommer med datum så fort vi enats kring ett som passar alla inblandade parter.
Det är ju som så att vi samarbetar med minkarriär.se (http://minkarriar.se) och Lisa Moraeus (http://lisamoraeus.se) och det innebär ett visst planeringsbehov.
Ta en titt hos dem och se vad de pysslar med om dagarna.

Men, som sagt, datum för workshop kommer strax och jag hoppas att jag får se just dig där.
Jag kan garantera att ni inte blir besvikna och att det kommer vara en intressant kväll som du kommer ha nytta av.
Det finns inget att förlora på det så samla ihop några vänner, kollegor eller familjemedlemmar och kom.

Jag skulle gärna vilja veta vad ni läsare skulle vilja läsa om här inne på bloggen.
Kom med tips och förslag, det är ju ändå er denna blogg är till för så då är det inte mer än rätt att ni får ha ett finger med i spelet!

Jag efterlyser även åsikter och kommentarer från våra befintliga abonnenter.
Hur har det funkat?
Känns allt bra?
Har ni något ni skulle vilja ändra på?
Kom med era tankar och låt mig/oss ta del.
Utan er är vi ju ingenting och det är tillsammans med er som vi kan utvecklas och bli till det bästa för er.

Slutligen så vill jag bara säga att jag är väldigt glad över att vara här och så hoppas jag vi hörs.
Tveka inte på att ringa eller maila.

Väl mött.

Veronica Ermanbriks
veronica@jobb-liv.se
0768-826701

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#52 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#51
Det är alltid intressant att läsa debattartiklar både om fackförbundens nuvarande ställning och inte minst om deras framtid. Vad gäller de två nämnda artiklarna så gör jag flera reflektioner och några tänkte jag dela med mig av här.

Både Striner och Staaf-Olsson har en poäng i att fackföreningarnas uppdrag idag är otydligt och inte alltid korrelerar med medlemmarnas intressen. Detta är en högst aktuell men även en komplex frågeställning som kräver mycket utredning för att skapa en enhetlig och tydlig definition. Frågan är dock om defintionen i sig leder till någon förändring? Tveksamt.

Den generella medvetenheten kring fackföreningarnas problem vill jag påstå är mycket hög. De flesta vet att fackföreningarna idag har svårt att följa samhällets snabba utveckling. Det är stora, tunga organisationer där det tar tid att svänga skutan. Ambitionen finns på sina håll men räcker den för överlevnad? Frågan är svår men problemdefinitionen i sig är allt annat än Rocket Science.

Tomasz Striner frågar sig om han är dum som gnäller och Pia Staaf-Olsson ifrågasätter de fackliga företrädarnas arbete och fackföreningarnas uppdrag. Jag tycker det är uppenbart att Striner faktiskt gnäller och dessutom säger han det själv. Staaf-Olsson försöker lägga problemen utanför sig själv i form av ”någon annans ansvar”. Visst ska de ha all credit för att de tar sitt personliga ansvar genom att skriva varsin debattartikel, men hjälper det? Föga skulle jag vilja säga. I mina ögon är det ändå en relativt passiv handling utan någon tydlig mottagare.

För att vi ska kunna skapa bättre förutsättningar på svensk arbetsmarknad och för framtidens fack så behövs mer aktiva handlingar. Medvetenhet tillsammans med handling är det som skapar utveckling. Medvetenhet utan handling riskerar att skapa depression, vilket jag tycker är tydligt vad gäller just fackförbunden.

Därför vill jag ge alla läsare en uppmaning. Se till att omsätta dina kloka tankar och din medvetenhet i handling. Gör något. Det är görandet tillsammans med de kloka tankarna som bidrar till både förändring och utveckling både på individ- och samhällsnivå. Och det är i högsta grad ditt ansvar och ingen annans.


]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#51 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#49 ”Bra fack reder sig själv”, Svenska Dagbladet 090821

Mer och mer frekvent så läser jag om fackens medlemstapp och allt som oftast hör jag argumentet – att det är för dyrt. Visst är det för dyrt att vara med i facket i dag om man ser till den valuta man får för pengarna. Jag skulle tro att att den gemende medlemmen i snitt utnyttjar 5-10% av det totala utbudet. Så utifrån den aspekten så är det självklart för dyrt.

Kostnadsfrågan är dock inte ett ett avgörande problem utan det är bara ett av många uttryck för större och mer grundläggande brister, bland annat vad gäller värderingar och människosyn.

Det är inte den fackliga ideologin som är gammal och dammig utan det handlar om brister i kopplingen till det samhälle vi lever i idag där t ex individuella behov har blivit allt starkare. Under klasskampens dagar var det strid på kniven om arbetares grundläggande behov och rättigheter. Man kan göra en direkt kopplig till de två första trrappstegen Maslows behovstrappa – Tillfredställande av kroppsliga behov och behov av trygghet. Möjligen var man även och vände på det tredje trappsteget - gemenskap och tillgivenhet. Idag är dessa behov i större utsträckning tillfredställda vilket betyder, att man, enligt Maslow, vandrar uppåt på trappan mot – uppskattning och självförverkligande. I stor utsträckning är det där vi är idag. Vi har ett väl fungerade och grundläggande trygghetssystem i vilket individer strävar mot självförverkligande. Detta ställer självklart andra krav på fackföreningsrörelsen idag än det gjorde på det tidiga 1900-talet.

Idag måste man se till enskilda individers behov och ta dem på allvar utan att agera överförmyndare. Det går inte att betrakta människor som en grå hjälplös massa med utpräglat gemensamma behov. I mina ögon ger det yttryck för en högst osund människosyn där det inte finns utrymme för individer att utvecklas mot sitt självförverkligande.

Fackföreningarna behöver se över sina organisationer, fräsha upp den demokratiska processen och börja lyssna på omvärlden och inte minst på sina medlemmar. Krokodilerna måste helt enkelt bort. Krokodilerna med sina stora blodtörstande käftar och med sina öron små som knappnålshuvuden.

För många av krokodilerna är det nog för sent men förhoppningsvis inte för alla. Jag har hört att det är tid för girafferna nu . Och tydligen så kommer de i flock.


]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#49 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#50 ”LAS står i vägen för god vård” – Sydsvenskan 2009-08-24

Ola Polmé och Marie Hultén skriver i en debattartikel den 24 augusti 2009 att Lagen om Anställningsskydd (LAS) står som hinder för att bli av med medarbetare som direkt eller indirekt motverkar god vård. De ger exempel på personer som arbetat länge och som grovt misskött sig och som ändå har fått behålla sina jobb. Vi kan bara instämma i att det är mycket olyckligt och rent ut sagt bedrövligt att människors hälsa står på spel för torra och stela regler.

Men trots allt är detta en sanning med modifikation. I grunden är det inte LAS som är boven i dramat. LAS är en semidispositiv lag vilket betyder att vissa delar kan omförhandlas eller rent av förhandlas bort i kollektivavtal. 2§ i LAS beskriver vilka delar. En av dessa delar är 22§ - Turordning vid uppsägning, som är aktuellt i Polmés och Hulténs debattartikel.

Grundläggande i hela vårt svenska arbetsmarknadssystem är kollektivavtalet som innebär att företag gör egna uppgörelser med, i förlängningen, sina anställda ofta representerade av ett större fackförbund. Arbetsmarknadslagarna i sig är relativt svaga och utan ett bra kollektivavtal så står de sig slätt. Inom den offentliga vården så finns det i princip alltid ett centralt kollektivavtal i grunden.

Vad är det då som felar? Jo, det är kollektivavtalen. Idag förhandlas oftast kollektivavtal på central nivå och villkoren som förhandlas fram ska gälla en hel bransch eller en hel sektor. Vilket i förlängningen betyder att de omfattar väldigt många människor som, tro det eller ej, också har individuella behov. Vi frågar oss om det centrala maktspelet tagit sig vatten över huvudet? Ja, utan tvekan. Här kan man prata om risk för människors ohälsa.

Vad som är intressant är att det nu finns en modern modell för att teckna kollektivavtal. Avtal som i större utsträckning är anpassade efter den enskilda organisationens och i förlängningen även de anställdas gemensamma och individuella behov. Men på en helt och hållet decentraliserad nivå helt utan centrala maktfaktorer. Med utgångspunkt i dessa kollektivavtal skapas sunda, verklighetsförankrade och utvecklande arbetsplatser och det är väl det vi vill ha?

Ibland verkar det inte så.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#50 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#48
När jag håller i ledarskapsutbildningar och frågar vilka egenskaper en bra ledare ska ha kommer många förslag. Ofta förekommande är egenskaper som rättvis, lyhörd, kunnig, ”kunna ta människor”, konsekvent, ”kunna se helhet”, empatisk osv. Det är egenskaper som är ganska självklara och som vi väl alla strävar efter att utveckla. Men alla vet vi att när vi har en grupp som vi ska leda så är det inte så lätt längre. Det kommer situationer där vi undrar hur vi ska göra och där vi efteråt frågar oss om vi gjorde rätt. Och när vi tycker att det har blivit fel undrar vi hur vi skulle ha gjort istället för att det skulle ha blivit bättre. Och då märker vi: att vara ledare är oerhört svårt.

Att vara en bra ledare är nog bland det svåraste som finns eftersom det är så komplext. Det komplexa består bland annat i att samhället förändras (och därmed synen på ledarskap) och att individer/grupper/organisationer förändras. Därmed är varje situation som ledaren ställs inför unik. Dessutom skiftar värderingar och attityder. Det som är rättvist för några är orättvist för andra osv. Trots detta finns det några grundpelare för det goda ledarskapet:
En ledare är en människa som påverkar andra människor. Som ledare borde man alltså fråga sig: ”Hur gör jag för att påverka andra människor?”Varje människa som påverkar andra människor är en pedagog. Ledaren är alltså pedagog och måste ta sig an ledaruppgiften som en sådan. Man måste lära känna den/de man ska leda och med väl utvalda metoder föra denne/dessa mot målet. Och då utkristalliseras ett par grundegenskaper på vilka jag själv mäter om en ledare är bra eller mindre bra.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#48 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#47
Självklart är situationen jobbig för många med arbetslöshet och tuffare privatekonomiska förutsättningar. Det kan låta förnumstigt men det är ändå viktigt att försöka se bortom de tuffare tiderna och redan nu förbereda sig för att kunna skapa en ljusare framtid. En utmärkt partner för detta är jobb&liv! Vi gör allt för att skapa prisvärda tjänster som stärker varje individ och egenföretagare för framtiden. Med risk för att vara tjatig men återigen; varje insatt krona använder du till att köpa tjänster. Plus att du får 10-20% bonus. Hittar du ett bättre erbjudande ens nu i jultider?

jobb&liv bildades under en högkonjunktur. Vi behövdes då som ett modernt alternativ till facken. Men nu märker vi att vi även behövs i en lågkonjunktur för att ge stöd för människor att ta sig vidare på ett konstruktivt sätt. Kolla våra tjänster så förstår du vad vi menar. Det är ett känt fenomen; ser man bara problemen är det svårt om inte omöjligt att ta sig vidare. Så om du är drabbad av de tuffa tiderna, gör som kvinnan på Island; reagera först men se sedan möjligheterna som öppnar sig. Varje samhälle, organisation och individ går igenom olika faser. Om man inte fastnar i kris och kaos går man vidare till nyorientering och nya oanade möjligheter. Som sagt; kris och utveckling.

Vi tackar alla abonnenter och samarbetspartner för det gångna året, önskar alla fina och glada helger och ser fram emot ett gott utvecklande 2009!

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#47 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#46
Det skall börjas i tid, för när jag drar ner rullgardinen och flyttar hem till Sverige igen 2003 tvingas jag exploatera gamla stigar – the kriminalvård, here I come. Idag kämpar det gamla verket med att höja statusen genom att attrahera akademiker till korridorerna, beteendevetare, socionomer, ja alla med en examen, utan att därför höja lönerna eller – ja, statusen. Jag har sökt sammanlagt kanske tio gånger, spritt över landet, och det är en fascinerande historia om systematiserat moras.

Söker till kriminalvårdens transportväsende, en mycket populär instans. Man transporterar kriminella och utvisade land och rike kring. Jag har gjort det här jobbet tusen gånger, även utomlands. Det är ett mycket enkelt arbete, innefattar ingen vård alls utan enbart transport och bevakning. Just därför, att det inte innehåller terapeutiskt arbete och chansen för lite ”action” i det fria, gör det populärt. Jag får nobben givetvis och när jag undrar varför, ser jag att de inte kan läsa innantill. De säger att jag inte har treårigt gymnasium (efter dagens mått), men inser inte att jag gick gymnasiet på 1970-talet och förkovrat mig långt över nödvändighetens rand sedan dess. Senare har jag insett att transporten idkar svårartad svågerpolitik, man måste ha kontakter för att komma i fråga.

Söker ett vikariat på ett år på Allmänna Häktet i Stockholm enligt den tidigare friårsprincipen. Kronobergshäktet är en av mina tidigare arbetsplatser. Kommer till intervju tack vare påtryckningar från arbetsförmedlingen. Två loja damer, utan något som helst intresse av min person, ställer bland annat den klyschigaste av frågor: Vad gör du om fem år? Tja, vad svarar man på det inför ett ettårigt vikariat? Någon? Kanske anställde de en väninna eller brorssonen i Täby …

Så händer något. Jag hade 2004 sökt ett av flera öppna arbetsledarjobb på Hallanstalten utanför Södertälje. Detta är en av de mest avancerade anstalterna i landet. Här sitter de tyngst belastade kriminella i Sverige, 50 % av de intagna är klassade som psykopater. Arbetsledarjobbet är således ett av de mest svåra jobb man kan söka inom kriminalvården och ärligt talat vet jag inte varför jag sökte det, antagligen utifrån självhävdelse (ajabaja). Och se, jag kommer in på ett unikt anställningsförfarande där jag bjuds på två dagars gratis kurs i personalpsykologi innan jag ens kommer till intervju. Det var mycket intressant. Bakgrunden till detta förfarande var den stora rymningsskandalen sommaren 2003 då vikarierande kriminalvårdare lät sig korrumperas av det tunga gardet, ett All Time Low för institutionens rekryteringspolicy. Tanken var att försöka anställa folk utanför den gängse personalkadern, en mycket god, men även alarmerande osvensk lösning.

Jag fick inte någon av tjänsterna – gudskelov kan jag säga idag. En av orsakerna var att facket, Statsanställdas förbund, satte ner foten och hävdade sina medlemmars rätt till dessa tjänster. Det svenska systemet slog åter igen sina portar och jag har ingen aning om vad som hände i ärendet därefter. Jag väntar dock fortfarande på ett utbildningsbevis från kursen, för den var bra.

Det jag inte kan komma runt är denna förödande inkonsekvens i en statlig myndighets anställningsförfarande. Jag menar, det är samma kriminalvård i hela landet, och till på köpet en traditionellt toppstyrd organisation dessutom. Så hur kan det då komma sig att jag inte kan kvalificerar mig för ett förhållandevis enkelt jobb som jag bevisligen behärskar, men däremot duger utmärkt för ett betydligt mer avancerat arbete, ett arbete som jag dessutom inte är direkt kvalificerad för? I intervjun på Hall tog man fasta på min cheferfarenhet i ett större perspektiv, jag har trots allt en sju-åtta år som ledare bakom mig. Jag var helt förstummad inför detta infall av inlevelse och storsinne. Men det var ju ett experiment, en expedition ut i det okända. Gemensamt såg vi ljuset och anstaltschefen och hans HR-kvinna skruvade sig oroligt bakom kaffekopparna.

Jag hade beträtt Alice i Underlandet.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#46 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#45
De flesta känner nog till Roland Schütts självbiografiska roman Kådisbellan och filmen från 1993 i regi av Åke Sandgren, om lille Roland som växer upp i 1920-talets Stockholm. Det är en småputtrig berättelse om brytningen mellan det gamla och det nya. Vad dock inte många känner till är att originalmanuset till filmen innehöll en sammanlagt sex minuter lång drömsekvens ur Rolands mor Zipas minnen från pogromernas Ryssland på 1910-talet. Ryska kosacker drev ut judar ur deras byar, många avrättades. Zipas by anges i manuset ligga intill floden Dvina, inte långt från Vitebsk, alltså i dagens Vitryssland.

Guntis skrattade när han fick höra detta och han vädrade affärer i luften. Så där stod jag till sist, i ett becksvart Kraslava, endast kilometer från den lettiska floden Daugava, som på ryska heter Dvina och som utgör gränsflod till Vitryssland. Vi stod där och tittade upp mot vad som antagligen var en enda ljuskällan i staden, mitt hotellrum. Det fanns vid den här tiden inga pengar att driva gatubelysning med, men jag hade glömt lampan tänd på mitt rum. Västerlänningar. Tre poliser hade stått bakom receptionen med näsorna i mitt pass när jag kommit ner minuterna innan. Jag skakade hand med Kraslavas stadsarkitekt.

Svensk Filmindustri hade försökt att finna en genuin rysk by såsom de såg ut i början av förra seklet under en längre tid. Man hade slängt ut pengar på Gorkijstudion i Moskva, men beskedet hade alltid varit att det inte finns någon by. Det var frustrerande. Stadsarkitekten i Kraslava förklarade i skenet av mitt rumsfönster att självklart finns där inga ryska byar kvar, det vet varenda kotte, sjuttio år av kommunism och ett världskrig har helt raderat ut den ryska landsbygden. Det finns ett fåtal undantag på hela den väldiga ryska kontinenten och en av dem ligger i närheten.

Druja var en luggsliten och fattig liten håla där absolut inget skett sedan Nikita Kruschev fick för sig att modernisera jordbruksmaskineriet i slutet av 1950-talet, nu körde man huvudsakligen plogen och vagnen bakom hästar. Kyrkan i byn var fortfarande en ruin sedan en tysk Stuka släppte en bomb genom taket. Druja ligger dock på en hög ås ovanför floden Dvina, enbart 12 mil från Vitebsk, så hur det nu än var med det, jag hade hittat rätt plats ur alla tänkbara perspektiv.

Scenografen på SF blev alldeles till sig när hon såg mina bilder, särskilt människorna som kunde delta som statister som de stod och gick. Hela resan hade kostat dem inte ens 2 500 kronor, plus mitt arvode, så det var ett kap. Jag åkte hem och väntade, till sist fick jag i vanlig ordning ringa tillbaka. Man hade beslutat att stryka scenerna efter det att producenternas idé om en plats utanför Sundsvall (?) sprack.

Sensmoral: Kreativitet antingen hjälper eller stjälper dig.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#45 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#44
Bakgrunden är denna: Under de senaste 10-15 åren har reglementet för bevakningsföretag och väktare stärkts, vilket är en bra sak i sig. Bevakningsbranschen växer så det knakar i takt med att polisen drar tillbaka sina synliga tentakler i samhället och blir allt mer specialiserad. Man hittar också allt fler nya tillväxtområden att verka inom. För att möta allt detta nya har man successivt utökat utbildningskraven på väktarna så att grundkurserna idag motsvarar tillsammans ca en och en halv veckas utbildning. Man har dessutom infört en fortbildningskurs på tre dagar som skall utföras vart fjärde år. De nya reglerna säger nu att om man inte utför denna fortbildning inom det aktuella året måste man börja om från start igen, alltså gå om alla grundkurserna.

För oss som varit med ett tag (jag startade 1982 och har åtminstone 12 år i branschen) liknar detta en spottloska rakt i synen. Jag känner inte till motivet för denna regel. Antagligen säger man att det handlar om att gamlingarna måste hålla sig ajour med den ständigt förnyade verkligheten. I botten kan man dock tänka sig att regeln göder en hel liten utbildningsindustri. Den största aktören i branschen heter Väktarskolan och drivs av BYA, det vill säga gemensamt av bevakningsföretagen och Transportarbetarförbundet. Det finns visserligen konkurrenter på marknaden, men BYA har aktivt försökt att skaffa monopol på denna verksamhet, ännu utan framgång.

För mig personligen är dessa nya regler en skymf och ännu ett tecken på att den svenska arbetsmarknaden likt en blind mullvad håller på att gräva en grop för sig själv. Reglerna ger signalen att arbetserfarenhet inte är värt vatten, samtidigt som de rimmar illa med den verklighet som branschen faktiskt befinner sig i. Bevakningsbranschen har en enorm personalomsättning. Folk kommer och går hela tiden. Många, som jag själv, lämnar branschen för att senare återkomma. Jag förstår inte hur arbetsgivarsidan köpt dessa regler, detta binder ytterligare ris på deras rygg. Men framför allt: Det är en förolämpning mot dem som skaffat sig lång och gedigen erfarenhet och som har så mycket att ge en bransch bestående av idel noviser.

Svensk arbetsmarknad, där ett skott i foten är en framgångsteori.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#44 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#43
Vet ni, det är frivilligt för värdetransportörer att bära skyddsväst. Orsaken är bland annat erfarenheter som säkerhetsbranschen dragit utomlands. Rånarna avlossar påfallande ofta varningsskott i syfte att förtäta en redan traumatisk situation för väktarna. Det syns som regel att man bär skyddsväst under skjortan, så risken är då stor att rånarna sätter varningsskottet i västen snarare än i luften. Chocken för den skjutne väktaren renderar honom/henne ett minne för livet i bokstavlig mening. Ingen väst, inget skott mot kroppen, klart som korvspad.

Under de senaste åren har det diskuterats fram och tillbaka om de stora och spektakulära värdetransportrånen som härjat i Sverige. Debatten har varit osaklig och inkompetent, åtminstone för den invigde, eftersom det råder ett visst hemlighetsmakeri inom branschen. Många särintressen ligger och pyser under ytan. För den utomstående fåtöljstrategen ser det närmast kaotiskt ut och frågorna hopar sig. Så låt oss reda ut lite kring problembilden.

Att sprängningar av värdetransporter eskalerade med början sommaren 2005 är ganska naturligt om man känner till den tidsaxel som det väpnade rånets historia rör sig efter. Det började med bankrån, något som nästan inte alls existerar idag eftersom bankerna byggde bort tillgängligheten med larmsystem och frånvaro av kontanter i allt mer svåröverskådliga kontorslandskap. Så rånarna började angripa transporterna istället, först i det så kallade trottoarmomentet, vägen mellan fordon och objekt, men efter det att transporterna utrustades med specialväskor som färgar pengarna vid tillgrepp blev även det olönsamt. Märk väl: När nyheterna meddelar att väskor tagits från väktare så har rånet misslyckats fatalt. Det blir därefter handelns ansvar att inte ta emot de få färgade sedlar rånarna får ut av tillgreppet. Den senaste trenden för rånare är att ge sig på transportfordonen, eller uppräkningscentralerna. Där ligger pengarna oskyddade om man penetrerar skalet.

Transportfordon kommer i två kategorier: Ordinära bilar, s.k. ”Soft Cars”, och skottsäkrade fordon, s.k. ”pansarbilar.” Bruket av den ena eller den andra beror på olika rutiner som styrs av försäkringsbolagens gränssättning för mängden kontanter i de båda bilarna. En fullt skottsäkrad bil kostar en miljon kronor. Marginalerna är små för bevakningsbranschen och värdetransporter är rena förlustaffären. Varje vecka omsätter svenskarna kontanter för mellan 25 och 30 miljarder kronor, pengar som förräntas ideligen oavsett var de befinner sig. En utebliven transport kostar ett bankkontor tusentals kronor i ränta. Behovet av många och återkommande transporter är trängande. Om 90 % av sedlarna förstördes vid en bilsprängning med samma teknik som med värdeväskorna skulle dessa rån snabbt bli mycket impopulära. Det är en ren kostnadsfråga, rån av den här digniteten är mycket dyra med många munnar att mätta, så de måste ge utdelning. Samtidigt kostar nya bilar med ovanstående teknik ytterligare 150 % för bevakningsbolaget. Vem ska betala?

Ytterst handlar det om oss alla, vi bankkunderna och våra ständigt stigande kostnader för transaktioner och service. I grunden är det här ett kommersiellt ansvar, det handlar om att betala vad den bästa och säkraste servicen kostar, varken mer eller mindre. Under hela den korkade debatten, den om poliseskorter och beväpnade vakter, kom bankerna undan helt utan kritik. Varför? Varför blev det plötsligt mycket intressant för svenska myndigheter att stänga av Securitas Värde AB därför att de försökte gå runt rigida utbildningskrav en barskrapad personal? Varför tillåts särintressen härska så flagrant när människors liv är i fara?

Securitas Värde har tagits över av dotterbolaget Loomis. Det här är ett amerikanskt företag med uråldriga traditioner. Grundat 1905 av Lee Loomis, förlänade för femton år sedan det legendariska Wells & Fargo med anor tillbaka till 1852, ponnyexpress och diligenser. Nya, utländska kvastar, nya idéer...

Ser ut som en tanke.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#43 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#42 Plats: Krakow, Polen.
Fokus: Filmen Schindlers List.
Orsak: Vi hade förlorat en diabolisk kamp om inspelningsplatsen till polackerna.

Liam Neeson är en enorm man i alla aspekter. Han förväntar sig applåder när han kliver upp på morgonen. Två meter lång ställde han sig varje morgon mitt bland teamet och spridde ut sin gigantiska räckvidd i en jättelik omfamning och förkunnade: ”Liam is here.” Då startade arbetet. Han älskade sina välskurna kostymer och eleganta hattar i rollen som Oscar Schindler. Till och med underkläderna, sydda i tidstroget silke av originalfabriken, bidrog till hans artistiska välbefinnande. Liam Neeson vältrade sig i omgivningens passion och välvilja mot honom. Han betalade tillbaka med storartad irländskt gemyt och professionell närvaro. Rollen som Herr Schindler passade honom som en handske.

Steven Spielbergs storhet som regissör, förutom hans totala grepp om de gigantiska produktionerna, ligger givetvis i hans insikt av och hänsyn till sina medarbetare. Han lät Liam Neeson ta plats för att hans artisteri kräver detta. Omtagningar var legio med Neeson, inte så mycket av praktiska som av egocentriska skäl. Liam älskade kameran och kameran älskade honom, undantagslöst. Det var en fest. Så vände sig Spielberg om och undrade, var är Ralph?

Ralph Fiennes är en stor skådespelare, men av radikalt skilda anledningar. Som regel fann man honom sitta på en stol i ett hörn, överviktig, klädd i sin grå SS-uniform, koncentrerad och orolig. Rollen som Amon Göth, kommendanten i Plaszow, konsumerade honom fullständigt. Det var hans stora genombrott som skådespelare och han hade ätit upp sig minst 20 kilo för rollen. Ralph Fiennes höll sig för sig själv och behöll karaktären på mellan tagningarna. Han kämpade febrilt för att bringa Hauptsturmführer Göth till en mänsklig gestalt. Ralph Fiennes är perfektionist och Steven Spielberg lät honom vara just detta. Försiktigt iscensatte de tagningarna tillsammans där Spielberg lät Fiennes artistiska oro styra tempot, ofta med teamet bantat till skelettformat. Omtagningar var onödiga, de satt som berget, men förkom enbart för att tillfredställa Fiennes behov av kontroll.

Liam Neeson och Ralph Fiennes tillsammans var en upplevelse. Den världsvane, intelligente Oscar Schindler skall relatera till Amon Göths mycket hämmade och livsfarliga karaktär och locka fram om inte humanitet så åtminstone beslut i den vågade affärsmannens och hans många skyddslingars favör. Det var som en dans. Liam Neeson böjde rygg och hukade inför Ralph Fiennes trevande närmande. Tillsammans skapade de två artisterna en fullständigt trovärdig relation mellan två extremiteter genom att backa respektive avancera. De var imponerade av varandra, Neesons självsäkra flyt mot Fiennes exakta perfektionism. Dessa var de stora ögonblicken i en annars mycket forcerad inspelning och de ledde alltid till stora skratt och omfamningar.

En annan tid, en annan värld.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#42 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#41
Däremot uppfattas säkert semestern som kort. För egen del är jag osäker, jag har varken aldrig haft eller ens strävat efter att ha semester, ett faktum som faktiskt gör mig till en lagbrytare i Sverige. Förutom vädret, fågelsången, skogens dofter och den blå himlen, så är den svenska sommaren för mig en period av stiltje. Det är inte helt angenämt, allt stannar av, ställs på tillväxt och man placeras som i en evighetslång telefonkö med en flåshurtig Harry Brandelius i örat. Det borde vara en tid av kontemplering och vila, men om man är i väntans tider som arbetssökande är det direkt påfrestande. Men det har varit värre – om man ser på det från ovan.

Märk väl, jag har inte för avsikt att missunna någon välbehövlig vila, endast att vända på perspektiven en smula. Vi har fyra, fem veckors semester i Sverige, med kompledigt och dylikt blir det längre. När jag levde och arbetade utomlands, sysselsatt med svenska företag, så blev verkligheten annorlunda. Då inser man att den svenska semestern knappast är fyra veckor, utan snarare fyra månader. Det var inte helt enkelt att förklara detta för mina utländska partners.

Den svenska sommaren inleds faktiskt redan i mars-april, beroende på det aktuella projektets storlek. Då börjar den svenska partnern att signalera för nerdraget tempo. Inga tunga beslut fattas inför semestern och har man inte kommit till skott med svenska företag före säg april, då måste man förbereda sina utländska vänner på en väntetid till hösten – och det, mina vänner, kräver diplomati på hög nivå och jag var inte alltid bra på det.

Så här går det till: Först säger Gösta, den svenske representanten, att han skall ha semester i juli, men eftersom Rune, projektledaren, går på två veckor redan i maj så faller det redan på sin tidsbrist före det. Elsa, projektassistenten, har sin semester i augusti, så även om Gösta och Rune är tillbaka då, så … Rune tar dessutom sina resterande två veckor i slutet av Elsas period, plus en överskjutande period på en vecka efter det. När man sedan tror att det hela är över i slutet av augusti då måste man invänta Evert, vd: n, som är i Antillerna till den 25: e eller den 28: e. Slutresultatet blir: Inga beslut kan fattas förrän tidigast i september. Sen har vi ju igångkörningen av verksamheten, chockbehandlingen av att vara tillbaka i sadeln igen etc. Så säkra med oktober då.

Eftersom jag vistades så många år utomlands så har rent känslomässigt min bästa tid varit vintern, från 1 oktober till 15 mars ungefär, där ens möjligheter med svenska partners ökade flerfaldigat. När detta skrivs sitter jag och väntar på åtminstone sex jobbsökningar som ställts undan i väntan på bättre, mer aktiva tider. Det är frustrerande och det blir så många turer i skogen – och det är ju inte helt fel i sig.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#41 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#40 Bye Bye Beauty. Filmen, en totalvurpa vars syfte var att beskriva hans uppfattning om hur Sverige penetrerade och betäckte Lettland, blev i Sverige mest uppmärksammad för sitt pikanta avslut. I Lettland däremot väckte hans påstående att varannan lettisk kvinna någon gång i sitt liv varit prostituerad särskilt mycket ont blod. Man kan väl säga att det inte gick väl hem på andra sidan Östersjön.

Jag lärde mig aldrig ryska och min lettiska har mycket att önska. Inledningsvis blev det framför allt genom tolk som jag konverserade med affärsmässiga motparter. Att agera via tolk är en konst som ställer sina krav på lyhördhet för nyanser i människors beteenden och med tiden blev jag riktigt bra på det. De allra flesta tolkar var kvinnor och nästan alltid var de anställda av min motpart, som i regel var en man. Diskussionerna gick därmed fram och tillbaka över bordet. Det var när tolken började omtala sin arbetsgivare i tredje person som man visste att han tappat tråden och att jag nu talade direkt med henne. Tolken skötte verksamheten och det var bäst så.

Man gick in i vilket företag som helst, inte alla givetvis men anmärkningsvärt många, och de frontades i allmänhet av kvinnor. De skötte ruljansen, administrerade, marknadsförde, expedierade, och bakom kulisserna satt chefen, mannen, drönaren. Han lyfte den största lönen, körde tjänstebilen och agerade passlig representant för verksamheten utan att skapa särskilt mycket alls. Påfallande ofta var de släkt med ägaren, eller en kompis. Men kvinnorna skötte arbetet. Vi var ganska överens om detta, vi som gästade landet, att om man villa få något gjort på säkrast möjliga vis då anställde man kvinnor i nyckelpositionerna.

Kvinnorna klarade av övergången från kommunism till kaos och sedan till marknadsekonomi betydligt bättre männen. Sovjetunionen hade kapslat in genusperspektivet och ställt det på ideologiskt undantag tillsammans med alla andra fördomar. Det var totalt Bull givetvis men det hade invaggat den manliga befolkningen i tron att allt bara var bra, att dra benen efter sig och skaffa snabba pengar genom korruption var livets mening. När taket rasade in och de tvingades bekänna färg i ett kapitalistliknande system föll de, och de föll hårt. Medelåldern bland män i Ryssland ligger kring 60-65 strecket. Kvinnorna däremot sopade undan dammet från kläderna, rättade till frisyren och fininställde inställningen. De hade inget att förlora och gick ut i den nya verkligheten nästan som om ingenting hänt.

Ibland undrar jag om det var mina nyöppnade ögon som till sist sänkte mina prospekt. Jag menar, Pål Hollender fick göra en till film, och en till, och en till.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#40 http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#39
Sverige måste ha världens mest fyrkantiga arbetsmarknad, ett Alice i Underlandet fyllt av järtecken, dogma och tabun. Centralt i denna föreställningsvärld står en omfattande misstänksamhet mot utländsk yrkeserfarenhet, faktiskt oavsett om du är svensk eller invandrare. Ett annat tabu är byte av bransch, särskilt om det är radikala svängningar, säg till exempel mellan servicebransch och media. Endast ett yrke per karriär är mer än tillräckligt. Av ondo är också karriärsteg som inte matchar ens utbildning, ett oförskämt tilltag som ställer till det i urvalsprocessen. Åldersdiskriminering är legio, fast det vet ju alla. Argument som ”arbetsvillig” eller ”hög arbetsdisciplin” fungerar inte i Sverige. Man poängterar nödvändigheten av en ”helhetsbild av de anställda”, att enbart vilja arbeta gärna och mycket är allt för simpelt. Kanske är det avsaknaden av riktig lönebildning som gör att fritid blivit så intressant för arbetsmarknaden.

Jantelagen härskar stort och suveränt i Sverige, det måste man betänka när man marknadsför sig själv. Har du ett förträffligt ego, så ljug min vän, ljug så ögonen blöder, tryck undan tramset om att du både vill och kan, det är ändå inte det de vill höra. Rekryteraren framför dig har i första hand ett uppdrag, att tillse att du passar in i arbetskollektivet. Att anställa är både krångligt och dyrt i Sverige, skulle det visa sig att du är allt för ”udda” kan det bli svårt att bli av med dig samtidigt som du kostar skjortan. Ingen älskar en besserwisser och utrymmet för chanstagningar är mycket begränsat. Om du däremot har en vän på insidan, eller ännu bättre en släkting, då är din lycka gjord, då vet man vem du är och kanske behöver du vare sig kunna eller vilja någonting. Du har väl träffat Nepotism, Jantes svägerska.

När Persson var statsminister fanns där ett märkligt förhållande som enkelt kan beskrivas som ”högkonjunktur i betydelsen hög arbetslöshet”. Det visade sig till sist att stora mängder lediga arbeten visst existerade, det talades om så många som en miljon tjänster, men att dessa aldrig ledigförklarades. Höga kostnader och byråkratiskt krångel i kombination med de redan anställdas övertidsbegär då skatterna äntligen började sänkas borgade för detta absurdum. Hur många officiellt lediga tjänster i Sverige löses till sist med omstrukturering och intern rekrytering? Tanken svindlar.

1990-talets kunskapslyft inrättade sig snabbt i den fyrkantiga tillvaron och utgör idag ett nytt hot mot allt vad rörlighet och dynamik heter. Motorn i kunskapslyftet var datoriseringen av samhället och våra liv. Detta har blivit som en revolution för rekryteringen av svensk arbetskraft då datorer givetvis underlättar denna process som i vårt land är så ångestfylld. Men tänk efter nu, samtidigt som det blivit enklare att söka jobb så har det likvärdigt blivit lättare för rekryteringen att granska de sökande. Mynt har som sagt alltid två sidor. Ingenting har förändrats, positionerna har bara flyttats fram till ögonblicket din ansökan dimper ner i deras brevlåda. I chimären av en rörlig arbetsmarknad och de stora arbetslöshetstalen har man med datorerna fått ett dödligt vapen i sin hand. Innan de ens överväger om du passar in i deras kollektiv kan de idag ägna sig åt att först söka efter ”Kandidat 1A”. Kandidat 1A passar exakt in i rekryterarens matrikel, exakt ålder, exakt födelseort, exakt utbildning, exakta aspirationer. Du stämplar in ditt kort, passar det går du vidare, minsta lilla avsteg och du får ett nekande i posten – i bästa fall.

Exakt utbildning har blivit den senaste trenden. Kunskapslyftet gjorde yrkesutbildningen till en statssubventionerad storindustri i Sverige. När alliansregeringen bestämde sig för att skattesubventionera de så kallade hemnära tjänsterna i ett försök att bredda arbetsmarknaden startade utbildningsindustrin per automatik exakta utbildningar för den nya sektorn. Detta är en ny anpassning inför förhållandet ”Kandidat 1A”. Mycket snart kommer det att bli omöjligt att städa grannens tomt utan utbildning och gör du det ändå så är du okvalificerad, ett skällsord på den svenska arbetsmarknaden. Kunskapslyftet är därför per definition ett skott i foten, det tar bara ett tag innan smärtförnimmelsen når hjärnan.

Utanförskapet skrämmer. Vi mår dåligt i Sverige, sägs det. Ett absurt påstående i förstone kan det tyckas, vi är ju ändå ett av världens rikaste länder. Vi stressar och konsumerar oss på knä, fortsätter man. Vi som har så mycket semester, barnledighet och klämdagar. Vi bränns ut, avslutar man denna sin Golgata med. Vi som kommit så långt med vår hälsa och själavård. Kan det månne vara medvetandet om den fyrkantiga tillvaro vi lever i som till sist kickar in dörren till vår trygghet? Arbetet sägs vara bland det viktigaste vi har, det ger lön för mödan och tillfredställelse av att vara en del i samhället. Men vi sitter fast i tillvaron, det är tungt att göra något åt sin lott i Sverige, att byta jobb och därmed förbättra sin sits låter sig inte göras på en kafferast, lönebildningen är dessutom låg i vart fall. Incitamentet att starta eget företag är lägst i västvärlden, det upplevs helt enkelt för krångligt och dyrt. Vi har dessutom minst sparade medel i samma jämförelse, vi lever för lönedagen. Ändå lever vi grandiosa medelklassliv med stora huset och bilar på rad. Svensken vill så mycket men är som en elefant i porslinsbutiken, fast i en tillvaro där man gör klokt i att utföra små rörelser åt gången – små rörelser.

Mitt namn är George Samsa och när jag klev upp på morgonen var jag likt förbannat ett odefinierbart småkryp och inte en skalbagge som det felaktigt översatts till svenska.

]]> http://www.jobb-liv.se/jobblivblogg/#39